Text om ljud och bild från förr

Hörde just en liten ljudfil som svepte in i min mailbox från min kusin (stort tack!) via min syster och fick lite kalla kårar. Här fick man höra hur syster, jag själv och två andra små barn i släkten lät sådär för en 35 år sedan. Lite som om man hade fått besök av en Ghost of Christmas Past. Jag hör sällan mig själv inspelad, men det händer att man fastnar på någon filmsnutt tillsammans med barnen. Jag känner samma rysningar varje gång; är detta jag? Den där nasala märkliga skånskan?

Men inget kan mäta sig med det jag hörde idag. Diftongerna satt som en smäck! Syster min ville inte tro att det var hon som pratade på det gamla kassettbandet, men själv hör jag tydligt att det är jag som klämmer i med den sura kommentaren: "... ja' tycker att ja' låter så knasig...".

Själv terroriserar jag mest mina barn med kameran, så mycket att Ester redan börjat posera och Nils blundar varje gång han ser apparaten. Några tusen bilder har det blivit sedan de kom till världen, och det är väl det normala idag. På min mor finns ett bebiskort vad jag vet och ett fint studio-taget porträtt från småbarnsåren. Far finns dokumenterad på en handfull kort med föräldrar och brödraskaran, och jag har även sett ett par ungdomskort. Trots detta verkar de spontant komma ihåg mycket mer historier från sin barndom än vad jag gör (som åtminstone fastnat på 100-tals kort). Kan det vara så som med kom-ihåg-lappar; att om man skriver ner något behöver man inte hålla det i huvudet? I så fall undrar jag: kommer Nils och Ester hålla något i huvudet alls om sina äventyr, utöver dem de påminns om genom bilderna? Det tål att tänka på. Materialiserade minnen blir ju också självförstärkande, nästan cementerade, i sitt utseende och händelseförlopp på ett annat sätt en de saker man kommer ihåg utan att ha bild- eller ljud-bevis på. Charter-resor från min barndom till exempel, minns jag nästan enbart igenom de bilder som finns. Påskar och Jular likaså. Bland ting är det mina foton som jag skulle vilja rädda om det började brinna i mitt hem. Det är underligt egentligen, man skulle kunna tro att de få fotografier som finns på min föräldrargeneration skulle vara mycket viktigare eftersom de är så få, nästan unika. Men jag inser att det verkar snarare som om ju mer foton man har desto viktigare blir de för ens eget minne och identitetsskapande. Skumt.

Men åter till ljudfilen. Jag får en ögonblicklig minnesbild av hela inspelningen direkt när jag hör den. Jag vet dock inte om det är sant eller något som min hjärna hittar på. Jag ser ett gästrum i en villa i Oxie framför mig, Björn, Lotta, mina små kusinbarn och deras mamma är där. Jag känner mig obekväm, blyg som jag var. Det är skönt att man idag kan ta igen allt det där man inte vågade säga som liten. Sociala medier är verkligen trevligt. Men frågan är om jag vill spara det här och läsa om 35 år? Kanske.