gammalt guld, ny identitet

Jag var på utställningen Medea från Georgien – skatter från antikens Kolchis på Medelhavsmuseet för någon vecka sedan. Det är något speciellt med guld inom arkeologin. Man kommer inte ifrån det. Hur mycket vi än lägger energi på att förklara att den här brandgropen, eller de här keramikskärvorna i sin kontext, är lika mycket värda för den arkeologiska vetenskapen som vilken guldgubbe eller Agamemnon-mask som helst, så är guldfynd lockande. Guld och rikedom är och förblir en publikmagnet till utställningar.

Själv vill man gärna ropa ”- hallå hallå, var syns de som inte var så där guldbehängda?”, ”- hur hänger det ihop; hur skapades all denna rikedom?” och ”- vilken roll har de här föremålen idag, och för vem?”. Några förslag till svar på sådana frågor gavs i alla fall på det seminarium som jag även hade nöjet att bevista förra veckan 11 februari. Det hölls av Medelhavsmuseet och Svenska Institutet och handlade också om Georgiens historia och arkeologi, International seminar on the Archaeology och History of Colchis, Georgia.

Seminariet inleddes med ett föredrag om de rika gravarna från Vani – en stad i det antika Kolchis – som var ett religiöst centrum under 7-600 talen f Kr och senare, under 4-300 talen f Kr ett administrativt centrum och residens för en styrande elit. Dr Darejan Kacharava som lett utgrävningarna där på senare tid, redogjorde för fynden av skelettgravar med extremt rika gravgåvor (400-300-talen f Kr) (Gravarna från Vani är publicerade i boken "Wine, Worship, and Sacrifice" av Darejan Kacharava, Guram Kvirkvelia, Jennifer Y. Chi - som jag tyvärr inte hunnit läsa). Bland fynden återfinns amforor, vin-serviser, bronskärl, silverkärl, ett fantastiskt silverbälte, högar med silvermynt med mera. Dock är det ändå guldföremålen som bländar allra mest. Diadem, tinnings-smycken, armringar, massor av små dekorativa objekt i form av örnar och andra fåglar.

Det är bara att luta sig tillbaka och bli imponerad, både av själva guldsmidet, och guldföremålens rika antal. Om jag uppfattade det rätt, återfanns 1300 guldobjekt bara i grav 6, som verkar vara den ”rikaste”. Kvinnan (bedömt utifrån kläder och smycken) i denna grav bar också en mantel eller kappa med 17000 blåa/blåvita glaspärlor. Det var intressant att se hur man med noggrann dokumentation kunnat rekonstruera hur människan varit placerad i graven (endast tänder fanns bevarade av skelettet) – det fanns så mycket smycken och ornament på kläder att i princip alla delar på kroppen varit täckta eller dekorerade på något sätt. Vi fick veta att alla guldsmycken är slitna, alltså har de burits under livstiden. Man tror att den begravda tillhört det lokala kungahuset. Inom samma område som gravarna med rikt utstyrda individer och med många föremål finns också begravningar med människor utstyrda med enkla halsband och armband. Detta tolkas som att tjänare begravts tillsammans med eliten. Medelhavsmuseet har gett ut en bok ”Medea från Georgien. Historiska utblickar” som är trevlig läsning och som bland mycket annat visar vackra bilder på flera av guldföremålen från Vani-gravarna.

Dr Kristian Göransson höll en intressant genomgång av grekernas kolonisation av Svarta Havets kuster: vilka drivkrafter som låg bakom och hur relationen mellan grekerna och Kolchis kan ha sett ut. Kolchis väldigt långa jordbrukshistoria och det överskott det fört med sig har antagligen varit en av anledningarna till grekernas intresse för landet (från ca 600-talet f Kr och framåt). Det rådde brist på odlingsbar jord i hemlandet. Det finns oändligt mycket intressant att säga om den grekiska kolonisationen, men en slående sak då det gäller Kolchis (och kanske många andra ställen) är att förhållandet mellan de koloniserande och de koloniserade måste nästan ha varit en win-win situation. Grekernas kolonier låg vid kusten medan Kolchis inhemska centra låg inne i landet. Grekerna ville ha guld och spannmål och Kolchis elit ville ha vin. Det fanns säkert även många konflikter men det kan också ha varit så enkelt.

Vi fick höra en del om myterna kring Jason, Medea och det gyllene skinnet på seminariet. De rika metallfyndigheterna i det antika Kolchis är antagligen en viktig ingrediens i mytbildningen. Vidare ska fårskinn ha använts till att vaska guld i floderna och detta kan vara en förklaring till ett ”gyllene skinn”.

Dr Ulrika Söderlind presenterade ett ambitiöst och angeläget projekt som är igång för att bygga upp en marinarkeologisk utbildning i Georgien. Flera Georgiska forskare/studenter presenterade också sina arbeten jag vill speciellt nämna David Chigholashvili som pratade om Georgisk identitet idag. Han diskuterade olika uttryck (festivaler, offentlig utsmyckning m m) hur dagens Georgiska befolkning identifierar sig med det antika Kolchis – som enbart bestod av halva det geografiska område som Georgien upptar idag. Det är alltid intressant med medvetenhet om hur kulturhistorien används i nation building. Det förekom annars några små klavertramp på det området inom seminariet, när någon till exempel kallar fynden Homo Erectus-lämningar (ca 1,8 miljoner år gamla) i området Dmanisi för ”the first Europeans…”. Man är dock inte ensam om detta. I nr 4/2009 av Populär Arkeologi finns en artikel om samma skelett som rubriceras ”…den första europén”. Är det bara jag som tycker att det är lite magstarkt?

Etnicitet hos förmänniskor, nä tack! Europa-begreppet är ju i det här centralasiatiska sammanhanget dessutom rätt problematiskt. Även om jag förstår att man åsyftar den europeiska kontinenten, i motsats till (fynd på) den afrikanska kontinenten.

Naturligtvis är det positivt att Georgien, som ett land in transition, närmar sig Europa (och EU) på alla sätt och vis. Vandringsutställningen med guldet från Vani och andra antika föremål från Kolchis är ett utmärkt sätt att sprida kunskap om regionen och skapa relationer till det gamla Europa (eller hur man nu ska uttrycka det). Och EU stödjer aktivt att goda relationer byggs upp med Georgien bland annat genom ENPI (European Neighbourhood and Partnership Instrument).

Jag vill ändå ta fram min gamla käpphäst om riskerna när en antik eller forntida Guldålder används för att bygga en kollektiv identitet: nationell, etnisk och europeisk. Arkeologiska föremål och lämningar riskerar att bli del av ett idealiserat kulturarv, som förutsätter kontinuitet fram till nutid – en kontinuitet som enbart kan vara påhittad och subjektiv. I värsta fall projicerar man dagens värderingar på forntiden och skapar egna förfäder som passar olika politiska syften.