gammalt guld, ny identitet

Jag var på utställningen Medea från Georgien – skatter från antikens Kolchis på Medelhavsmuseet för någon vecka sedan. Det är något speciellt med guld inom arkeologin. Man kommer inte ifrån det. Hur mycket vi än lägger energi på att förklara att den här brandgropen, eller de här keramikskärvorna i sin kontext, är lika mycket värda för den arkeologiska vetenskapen som vilken guldgubbe eller Agamemnon-mask som helst, så är guldfynd lockande. Guld och rikedom är och förblir en publikmagnet till utställningar.

Själv vill man gärna ropa ”- hallå hallå, var syns de som inte var så där guldbehängda?”, ”- hur hänger det ihop; hur skapades all denna rikedom?” och ”- vilken roll har de här föremålen idag, och för vem?”. Några förslag till svar på sådana frågor gavs i alla fall på det seminarium som jag även hade nöjet att bevista förra veckan 11 februari. Det hölls av Medelhavsmuseet och Svenska Institutet och handlade också om Georgiens historia och arkeologi, International seminar on the Archaeology och History of Colchis, Georgia.

Seminariet inleddes med ett föredrag om de rika gravarna från Vani – en stad i det antika Kolchis – som var ett religiöst centrum under 7-600 talen f Kr och senare, under 4-300 talen f Kr ett administrativt centrum och residens för en styrande elit. Dr Darejan Kacharava som lett utgrävningarna där på senare tid, redogjorde för fynden av skelettgravar med extremt rika gravgåvor (400-300-talen f Kr) (Gravarna från Vani är publicerade i boken "Wine, Worship, and Sacrifice" av Darejan Kacharava, Guram Kvirkvelia, Jennifer Y. Chi - som jag tyvärr inte hunnit läsa). Bland fynden återfinns amforor, vin-serviser, bronskärl, silverkärl, ett fantastiskt silverbälte, högar med silvermynt med mera. Dock är det ändå guldföremålen som bländar allra mest. Diadem, tinnings-smycken, armringar, massor av små dekorativa objekt i form av örnar och andra fåglar.

Det är bara att luta sig tillbaka och bli imponerad, både av själva guldsmidet, och guldföremålens rika antal. Om jag uppfattade det rätt, återfanns 1300 guldobjekt bara i grav 6, som verkar vara den ”rikaste”. Kvinnan (bedömt utifrån kläder och smycken) i denna grav bar också en mantel eller kappa med 17000 blåa/blåvita glaspärlor. Det var intressant att se hur man med noggrann dokumentation kunnat rekonstruera hur människan varit placerad i graven (endast tänder fanns bevarade av skelettet) – det fanns så mycket smycken och ornament på kläder att i princip alla delar på kroppen varit täckta eller dekorerade på något sätt. Vi fick veta att alla guldsmycken är slitna, alltså har de burits under livstiden. Man tror att den begravda tillhört det lokala kungahuset. Inom samma område som gravarna med rikt utstyrda individer och med många föremål finns också begravningar med människor utstyrda med enkla halsband och armband. Detta tolkas som att tjänare begravts tillsammans med eliten. Medelhavsmuseet har gett ut en bok ”Medea från Georgien. Historiska utblickar” som är trevlig läsning och som bland mycket annat visar vackra bilder på flera av guldföremålen från Vani-gravarna.

Dr Kristian Göransson höll en intressant genomgång av grekernas kolonisation av Svarta Havets kuster: vilka drivkrafter som låg bakom och hur relationen mellan grekerna och Kolchis kan ha sett ut. Kolchis väldigt långa jordbrukshistoria och det överskott det fört med sig har antagligen varit en av anledningarna till grekernas intresse för landet (från ca 600-talet f Kr och framåt). Det rådde brist på odlingsbar jord i hemlandet. Det finns oändligt mycket intressant att säga om den grekiska kolonisationen, men en slående sak då det gäller Kolchis (och kanske många andra ställen) är att förhållandet mellan de koloniserande och de koloniserade måste nästan ha varit en win-win situation. Grekernas kolonier låg vid kusten medan Kolchis inhemska centra låg inne i landet. Grekerna ville ha guld och spannmål och Kolchis elit ville ha vin. Det fanns säkert även många konflikter men det kan också ha varit så enkelt.

Vi fick höra en del om myterna kring Jason, Medea och det gyllene skinnet på seminariet. De rika metallfyndigheterna i det antika Kolchis är antagligen en viktig ingrediens i mytbildningen. Vidare ska fårskinn ha använts till att vaska guld i floderna och detta kan vara en förklaring till ett ”gyllene skinn”.

Dr Ulrika Söderlind presenterade ett ambitiöst och angeläget projekt som är igång för att bygga upp en marinarkeologisk utbildning i Georgien. Flera Georgiska forskare/studenter presenterade också sina arbeten jag vill speciellt nämna David Chigholashvili som pratade om Georgisk identitet idag. Han diskuterade olika uttryck (festivaler, offentlig utsmyckning m m) hur dagens Georgiska befolkning identifierar sig med det antika Kolchis – som enbart bestod av halva det geografiska område som Georgien upptar idag. Det är alltid intressant med medvetenhet om hur kulturhistorien används i nation building. Det förekom annars några små klavertramp på det området inom seminariet, när någon till exempel kallar fynden Homo Erectus-lämningar (ca 1,8 miljoner år gamla) i området Dmanisi för ”the first Europeans…”. Man är dock inte ensam om detta. I nr 4/2009 av Populär Arkeologi finns en artikel om samma skelett som rubriceras ”…den första europén”. Är det bara jag som tycker att det är lite magstarkt?

Etnicitet hos förmänniskor, nä tack! Europa-begreppet är ju i det här centralasiatiska sammanhanget dessutom rätt problematiskt. Även om jag förstår att man åsyftar den europeiska kontinenten, i motsats till (fynd på) den afrikanska kontinenten.

Naturligtvis är det positivt att Georgien, som ett land in transition, närmar sig Europa (och EU) på alla sätt och vis. Vandringsutställningen med guldet från Vani och andra antika föremål från Kolchis är ett utmärkt sätt att sprida kunskap om regionen och skapa relationer till det gamla Europa (eller hur man nu ska uttrycka det). Och EU stödjer aktivt att goda relationer byggs upp med Georgien bland annat genom ENPI (European Neighbourhood and Partnership Instrument).

Jag vill ändå ta fram min gamla käpphäst om riskerna när en antik eller forntida Guldålder används för att bygga en kollektiv identitet: nationell, etnisk och europeisk. Arkeologiska föremål och lämningar riskerar att bli del av ett idealiserat kulturarv, som förutsätter kontinuitet fram till nutid – en kontinuitet som enbart kan vara påhittad och subjektiv. I värsta fall projicerar man dagens värderingar på forntiden och skapar egna förfäder som passar olika politiska syften.

Pimpa eller inte, det är frågan

Råden man som trägen arbetssökande får är nästa lika många och motstridiga som de man erhåller i egenskap av småbarnsförälder. Man förväntas bygga sitt varumärke, vara sig själv, inte sticka ut för mycket, pimpa sitt CV och bli proffsminglare. Allt för att tränga igenom muren av gatekeepers på rekryteringsbyråerna. Kanske skulle man skapa någon slags datasimulering där vi arbetssökande kan träna oss att övertyga digitaliserade rekryterare. För att göra det lite extra spännande skulle man kunna få välja att vara olika personer med olika svårighetsgrader i spelet: Micke 25 säljare svensk; Anna 40+ disputerad arkeolog, skånsk; Dušanka 50+ läkare med icke översatta betyg, serb. Och så vidare. Eller varför finns inte någon realitysåpa typ den där vad-den-nu-hette med Donald Trump, där exempelvis Jessica, Anders och Lisbet ska konkurrera om ett telemarketing-vikariat i Kista. Inte lika bra TV kanske.

Det är lätt att ta till strutsen när de käcka tipsen haglar in. Man ignorerar det mesta. Samma strategi har jag för övrigt kört när det gäller råd om småbarn som inte sover, inte äter eller blir tok-arga varje kvart. Man måste hitta sin egen lösning. Men det kräver tid, kreativitet och energi. Bakslag måste man räkna med. Som när ungen rullar runt skrikande i den nötbruna snömodden för att… ja, säg det. Troligen har man hjälp till att sätta på mössan eller något liknande. Lika agressiva NEJ får man ju inte på sökta jobb. Snarare är det så att man får ett mottagningskvitto på skickade ansökningshandlingar som säger: ”hör du inte av oss på ett tag så har du inte fått jobbet”. Lite svalt avvisande sådär och med minsta möjliga ansträngning. Ringer man upp någon gång och frågar om orsaken möts man av något svar liknande: ”kunden hittade en intern lösning”. Jaha minsann.

Pratade med en bekant i morse som också varit hemma med barn ett tag. Han sa några kloka ord om att ”pengar i all ära, men det är det sociala man saknar när man är ifrån jobbet”. Och visst är det så. Man är sällskapssjuk helt enkelt. Annars har vi det fantastiskt bra här i Sverige. Jag och min familj kan äta gott och ha det varmt och skönt hemma trots att jag är arbetslös. I dessa dagar av intensiv rapportering från katastrofområdet Haiti känns det förmätet att klaga på någonting egentligen.

Jag ska ta tag i bitarna och se vad jag kan göra av mitt varumärke. Det värsta är att jag är en sån person som har så svårt att fläska på och sälja mig själv med pukor och trumpeter. Korrekt och lite torr, det är jag det. Kan jag engelska bra så skriver jag det – inte att jag kan engelska flytande.

Ikväll ska jag i alla fall mingla och lyssna tips från Charlotte Hågård – ”karriär-guru” på en tillställning som Shenet anordnar. Jag hoppas lära mig mycket.

Text om ljud och bild från förr

Hörde just en liten ljudfil som svepte in i min mailbox från min kusin (stort tack!) via min syster och fick lite kalla kårar. Här fick man höra hur syster, jag själv och två andra små barn i släkten lät sådär för en 35 år sedan. Lite som om man hade fått besök av en Ghost of Christmas Past. Jag hör sällan mig själv inspelad, men det händer att man fastnar på någon filmsnutt tillsammans med barnen. Jag känner samma rysningar varje gång; är detta jag? Den där nasala märkliga skånskan?

Men inget kan mäta sig med det jag hörde idag. Diftongerna satt som en smäck! Syster min ville inte tro att det var hon som pratade på det gamla kassettbandet, men själv hör jag tydligt att det är jag som klämmer i med den sura kommentaren: "... ja' tycker att ja' låter så knasig...".

Själv terroriserar jag mest mina barn med kameran, så mycket att Ester redan börjat posera och Nils blundar varje gång han ser apparaten. Några tusen bilder har det blivit sedan de kom till världen, och det är väl det normala idag. På min mor finns ett bebiskort vad jag vet och ett fint studio-taget porträtt från småbarnsåren. Far finns dokumenterad på en handfull kort med föräldrar och brödraskaran, och jag har även sett ett par ungdomskort. Trots detta verkar de spontant komma ihåg mycket mer historier från sin barndom än vad jag gör (som åtminstone fastnat på 100-tals kort). Kan det vara så som med kom-ihåg-lappar; att om man skriver ner något behöver man inte hålla det i huvudet? I så fall undrar jag: kommer Nils och Ester hålla något i huvudet alls om sina äventyr, utöver dem de påminns om genom bilderna? Det tål att tänka på. Materialiserade minnen blir ju också självförstärkande, nästan cementerade, i sitt utseende och händelseförlopp på ett annat sätt en de saker man kommer ihåg utan att ha bild- eller ljud-bevis på. Charter-resor från min barndom till exempel, minns jag nästan enbart igenom de bilder som finns. Påskar och Jular likaså. Bland ting är det mina foton som jag skulle vilja rädda om det började brinna i mitt hem. Det är underligt egentligen, man skulle kunna tro att de få fotografier som finns på min föräldrargeneration skulle vara mycket viktigare eftersom de är så få, nästan unika. Men jag inser att det verkar snarare som om ju mer foton man har desto viktigare blir de för ens eget minne och identitetsskapande. Skumt.

Men åter till ljudfilen. Jag får en ögonblicklig minnesbild av hela inspelningen direkt när jag hör den. Jag vet dock inte om det är sant eller något som min hjärna hittar på. Jag ser ett gästrum i en villa i Oxie framför mig, Björn, Lotta, mina små kusinbarn och deras mamma är där. Jag känner mig obekväm, blyg som jag var. Det är skönt att man idag kan ta igen allt det där man inte vågade säga som liten. Sociala medier är verkligen trevligt. Men frågan är om jag vill spara det här och läsa om 35 år? Kanske.

En högutbildad arbetssökandes vardag

Hur blev det så här? Fortfarande något rusig av vinterlek och julmatsrester undrar jag hur det kan komma sig att jag åter sitter här vid datorn och letar jobb. Få saker är tråkigare, eller mer frustrerande. Hittade ett par intressanta annonser på förmiddagen om projektadministration. Och visst, det där kan jag på mina fem fingrar, men var tog arkeologin vägen? Jag vet att jag får skylla mig själv som skaffade ett par barn istället för att publicera mig och slava på vikariat efter disputationen. Men ändock, det hade varit roligt att komma in i matchen igen på ett litet hörn.

Kommer att tänka på Robert Gustafssons ”Ja ä inte bitter”-monologer när jag surfar runt och ser vad alla gamla kolleger och kursare håller på med. Alla verkar så duktiga och effektiva och kreativa och intelligenta. Och allt de gör verkar så roligt!

Frust! Jag tänker skriva på den här platsen som ett sätt att offentligen reda ut hur jag ska komma vidare ur den här jobbsökar-tristessen som drabbat mig detta tidiga 2010.

Åtminstone kan det bli en skrivarmässig ventil för mig som ständigt tvingas formulera käcka ansökningar. I bästa fall kommer det kanske till och med några läsvärda kåserier el dyl på den här platsen.

/Anna